 |
| Carl Michael Bellman (1740 - 1795) |
Att kvinnor tjusar män har vi alltid vetat. Men Sveriges nationalskald blev en gång för länge sedan förförd av en park. Förförd av Haga park.
Jag tänkte bifoga en bild på Haga slott till denna text för att visa var denna förälskelse ägde rum. Men mitt under mitt intensiva googlande insåg jag att Haga slott inte stod färdigt förrän 1805, så då borde han rimligtvis inte ha blivit imponerad av det.
Men så hittade jag Haga park, och det stämde bättre, Gustav III (1746 - 1792) anlade parken. Exakt när parken tog form vet jag inte men de tidigaste byggnaderna i parken byggdes på slutet av 1700-talet så vi nöjer oss med det för idag.
Detta leder oss också till slutsatsen att parken var rätt så färsk då Bellman skrev sången, kanske såg han den och slogs vid första ögonkastet av dess skönhet. Eller också hade han varit med i planeringen (han var ju trots allt musiker på hovet) och då han äntligen såg parken färdig blev han så lättad att han bara måste kväda en sång.
Oavsett orsak för denna förälskelse så blir det solklart att denna Bellman fann det behagligt att vistas i Haga park. Nedan bjuder jag på texten som vi känner den idag.
Fjäriln vingad syns på Haga,
mellan dimmors frost och dun,
sig sitt gröna skjul tillaga,
och i blomman sin paulun;
minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.
Haga, i ditt sköte röjes
gräsets brodd och gula plan;
stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan;
längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall,
än från den graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.
Se Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader
sprutas över Solna torn;
under skygd av välvda stammar,
på den väg man städad ser,
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden milt åt Haga ler.
Vad gudomlig lust att röna
inom en så ljuvlig park,
då man hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark!
Varje blick hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går.
mellan dimmors frost och dun,
sig sitt gröna skjul tillaga,
och i blomman sin paulun;
minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.
 |
| Haga park |
gräsets brodd och gula plan;
stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan;
längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall,
än från den graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.
Se Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader
sprutas över Solna torn;
under skygd av välvda stammar,
på den väg man städad ser,
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden milt åt Haga ler.
Vad gudomlig lust att röna
inom en så ljuvlig park,
då man hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark!
Varje blick hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar