onsdag 12 november 2014

I stället för appar - Del 3

Översätt med Google, eller med hjärnan
Hur är det då med rättstavning och främmande språk, där har väl ändå internet en stor fördel? Jo, det är klart att det har. Men det har kunskap också!
Sedan urminnes tider (eller kanske sedan Babels torn) har det varit en stor dygd att tala flera språk. På de olika språken kunde man sköta diplomatiska relationer, idka handel i olika delar av världen och givetvis förföra kvinnor från både öst och väst.
Nåväl, numera talar vi engelska. Under mina studier i det antika språket Koine-grekiska (på vilket Nya Testamentet skrevs) har jag kommit att märka både det ena och det andra. Plötsligt förstår jag varför svenskan ser ut som den gör, för att inte tala om engelskan. Något av språkens väsen kommer till uttryck på ett sätt som en översättningsmaskin aldrig kommer att lära ut.
Själv kämpar jag som bäst stenhårt med att lära mig finska. Av så många orsaker att jag inte riktigt vet var jag skall börja. Men att tala ett språk innebär på något sätt frihet. Banden till ordböcker, blyghet och missförstånd kapas av och ersätts med band - måhända omöjliga att bryta - till människor som du aldrig skulle ha ens förstått innan. Plötsligt kan du göra en betydelsefull ordväxling, idéväxling och känsloväxling med en annan människa. Därför tänker jag lära mig språk.
Ad fontes, för en djupare förståelse.
Man lär så länge man letar
Kanske är du som jag när du skall till ett ställe du aldrig varit på förut? Att när du är på väg någonstädes tar du den ungefärliga riktningen du vet att du behöver, för att när du närmar dig slå upp en karta via din smarttelefon och således hitta rätt. Nej men, jag glömmer igen, jag har ju ingen smarttelefon längre!
Denna glömska har satt mig i de mest märkliga situationerna denna vår och sommar. Ställen som jag tänkte att var lätta att hitta visade sig vara nog så svåra. I mitt kära lite Österbotten har jag varit nära på att tappa bort mig nog så många gånger. Visst hittar jag väl runt, men exakt till rätt ställe, det är en annan sak.
Att vara på väg mot en viss plats och sedan konstatera att man inte hittar vägen, må det sedan vara körandes i en bil, promenerandes eller cyklandes (eller för all del skateboard, om det så behagar) gör en villrådig. Har man sedan ingen karta på sig eller i närheten finns det ofta människor att fråga, och tro mig att baramagafarbrorn som klippte gräsmattan i Esse blev glad över att en ”turist” som jag frågade om vägen.
Resor har alltid handlat om människomöten, så vill jag att det skall förbli, därför använder jag inte längre GPS. Att sitta på lokalbussen i Björneborg och inte vara helt säker på att du åker åt rätt håll och därför frågar chauffören, det är hur trevligt som helst! Det ligger outplånlig kunskap bevarad i det urgamla ordspråket: det är vägen som är mödan värd.
Också den allra tuffaste kan njuta av sällskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar