Titanic, och huruvida film är konst

Vad är konst, och vad är underhållning? Är de varandras motpoler? Och kan konst vara underhållning och vice versa? De visa i världen diskuterar säkerligen ämnen varje sekund. Eftersom jag tror att det egentligen är en för komplex fråga att svara enkelt på så tänker jag övergeneralisera och skriva att underhållning stimulerar hjärnan medan konsten provocerar. Jag är mycket medveten om tankesättets brister men en poäng finns det säkert.

Sedan måste jag också inflika att jag tycker att det skulle vara oerhört roligt om man skulle kombinera dessa mera friskt. Tänk nu hur oerhört roligt de skulle vara att gå på en konstutställning där konstnären skulle berätta några fyndiga historier om tavlorna denne ställer ut (eller vad vet jag, kanske det redan går till så?). Och tänk hur oerhört tråkig en konsert med Iron Maiden skulle vara om de bara gick upp på scen och spelade med stenansikten. Dock skall sägas att riktigt bra konst enligt mig måste kunna stå på egna ben, du behöver inte ha någon kunskap i ämnet, tag en bra dikt till exempel, den måste uppfattas av i princip alla som försöker förstå. I varje fall jag tycker att konsten förlorar sin makt då den blir inriktad på en viss målgrupp. Tänk dig arkitekten som säger "jag vet att alla tycker att min byggnad är ful, men ni förstår er inte på konst.", vem är det egentligen som inte förstår sig på konst här?

Det är för mig ett ständigt dilemma med balansgången mellan att ge folk vad de vill ha och att följa sitt hjärta till fullo och inte bry sig om vad andra tycker. Om alla lyssnar ivrigt men man inte har sin själ eller om ingen lyssnar men man spelar med hjärtat. Vad är egentligen bättre?

Titanic 1997

Efter denna kavalkad av ogenomtänkt flum så går jag in på dagens tema - som egentligen borde ha varit gårdagens (men kvällen blev sen). Tillsammans med några goda vänner såg jag storfilmen Titanic, men denna gång i 3D.

Många har sett Titanic allt för många gånger för att längre kunna njuta av den, men detta var andra gången jag såg filmen så för mig känns den verkligen fräsch. Vad det är för en film får du googla, men mitt omdöme om den att den är otroligt välgjord, spännande, en aning löjlig men samtidigt fruktansvärt känsloladdad. Jag kunde räkna till att tårar fanns i mina ögon tre gånger under filmen. Överlag tycker jag att det är svårt att tala om konst, den skall ju egentligen upplevas. Och eftersom så många vet så mycket om Titanic tänker jag inte ge mer omdöme än vad jag redan gjorde.

Däremot tänker jag säga några ord om 3D för den som tycker att det bara är giriga miljonärer som vill ha mera pengar av folket. Nu vet jag i och för sig inte hur det var då, men jag tänker mig att de första färgfilmerna inte blev så varmt välkomnade. Kanske tänkte man att man klarar sig bra med svartvitt, och kanske man tyckte att kvaliteten försämrades. På samma sätt är det ofta med 3D, man tycker att det är lite häftigt men att kvaliteten på filmen ofta lider, och det må vara sant men jag tycker att potentialen i 3D är alldeles enorm. Och om världen står ett tag till så kommer vi säkert att leva i tider då den tredje dimensionen är lika självklar som färgbilden. Så sluta klaga. Det skall också nämnas att Titanic var otroligt väl konverterad till det nya formatet och det enda jag störde mig på var de tunga glasögonen (som för den som hänger med i tekniksvängarna vet att är på väg bort).

Aftonens skrud

Är då film konst? Kanske att jag någon gång i tiden djupare grunnar på det men nu räcker det att säga som följer. Det svåra svaret är: "det varierar", och det enkla svaret är: "ja".